Optimus
Optimus grundas 1899 av ingenjörerna Peter Östberg, Carl Neiglich och Carl Böös. De bedrev en ganska blygsam tillverkning av fotogenkök och blåslampor i Östbergs verkstad på en tomt vid Hantverkargatan i Stockholm. 1903 blir Östbergs kusin, Anton Tamm verkställande direktör för Optimus. Samma år köper Anton Tamm herrgården Stora Vilunda med dess vidsträckta marker. Han bygger omgående Wäsby Verkstäders första maskinhall nere vid järnvägsstationen. Den verkstaden skulle bli en stor leverantör av metallrör till Optimus.
Det går bra för Optimus. Rörelsen utvecklas snabbt och blir snart trångbodda inne i Stockholm. Här fanns inga utbyggnadsmöjligheter och tomtpriserna i Stockholm stiger raskt. Då erbjuder Anton Tamm företaget att köpa mark intill Wäsby Verkstäder. Optimus ledning beslutar 1907 att köpa tomten Tamm föreslagit och här ute skulle man bygga en ny modern fabrik, nära Wäsby stationen vid stambanan Stockholm-Uppsala.
Omfattande pålning och grundläggningsarbete
Optimus fick betala 34 000 kr för tomten. Ett bra pris, men det fanns en liten hake. Marken var sankmark, eftersom det en gång i tiden hade varit sjöbotten - här gick för tusen år sedan den vikingaled som Väsbyån idag är resterna av. Tamm insåg att det behövdes omfattande pålning och grundläggningsarbete med massor av grus för att få tomten byggbar. Men det var inga problem. Tamm ägde nämligen en del av Brunkebergsåsen och här fanns grus i massor. Problemet var bara att få ner det till tomten vid ån på ett smart sätt. Tamm löste det genom att bygga en linbana tvärs över Vilunda gärde, över Folkparksberget och ner till fabrikstomten. Linbanan drevs av en gigantisk ångmaskin som stod uppe vid det nyöppnade Optimus Grustag, som låg ungefär där grusplan vid Vilundaparken är idag. Rester av linbanan i form av järnringar för stolpfästen kan fortfarande ses uppe på Folkparksberget.
När grundläggningen var klar 1907 togs det första spadtaget och i samma veva lämnade Anton Tamm Optimus och den nya vd Gilbert Otterström kom att leda företaget under en lång följd av år. Fabriksbyggnaden skulle bli en gedigen anläggning av tegel i två våningar med inredd vindsvåning. Teglet kom från Väsby Tegelbruk, anlagt av en av Tamms närmaste män. Tegelbruket drevs mellan åren 1904-1914 och hade torklador och lertäkt norr om stationen, vid Tegelvägen. Idag är det tennisbanor där tegelbruket än gång stod. Året efter, 1908, stod så Optimus nya, 1 300 kvadratmeterstora fabrik inflyttningsklar.
Bostäder till de anställde byggdes
Fabriksledningen insåg att det gällde att omgående bygga bostäder åt de anställda i anslutning till fabriken. Arbetsstyrkan växte nämligen snabbt, 1910 arbetade cirka 150 personer vid fabriken. Anton Tamm sålde återigen mark till Optimus som började bygga ett trettiotal mindre hus med 2-3 lägenheter i varje, dels större hus med mängder av mindre rum. De stora husen fick namn som Marieborg, Löteborg och Ungkarlsborg, det sistnämnda namnet skvallrar om vilka som bebodde det huset. Kvarteren fick namn som syftade på Optimus verksamhet; Brännaren, Lampan och Lågan. Vid den här tiden bestod tillverkningen vid Optimus till cirka 90 procent av fotogenkök och brännare, resten var blåslampor.
Fotogenköken var mycket effektiva
Brännaren utvecklade 2000 watt, vilket är mer än den största plattan på en vanlig elspis. En mycket stor del av produktionen gick på export bland annat till Indien och Arabländerna. Köken var hopfällbara vilket uppskattades av beduiner och andra kringvandrande folkgrupper. I Sverige användes fotogenköken för matlagning i hemmen. På sommaren ville man inte alltid elda i vedspisen för att laga mat. Då var det praktiskt att bara tända fotogenköket.
Produktionen utökades med stormlyktor och lås
Omkring 1930 började Optimus även tillverka stormlyktor och lås. Stormlyktorna gav mycket bättre ljus än vanliga äldre fotogenlyktor. En enda stormlykta kunde ge samma ljusstyrka som 300 vanliga fotogenlyktor.
Produktionen av lås räddade företaget under andra världskriget. Fotogen ransonerades i Sverige och det blev svårt att sälja till utlandet på grund av kriget. Militären i Sverige behövde dock stora mängder lås. Folk i allmänhet började samtidigt låsa in sina ägodelar i större utsträckning än förr. Optimuslåsen blev snart lika välkända som fotogenköken. Under 1950-talet byggdes fabriken ut ytterligare med cirka 4 000 kvadratmeter. En ny lagerlokal på 2 000 kvadratmeterfärdigställdes också.
Cykelförsäljningen ökade i Sverige, vilket gynnade Optimus som sålde cykellås. Under kriget tillverkade Optimus även en del krigsmateriel. Campingköken kom att bli en viktig artikel när människor så småningom började få längre semester och kunde ägna sig åt friluftsliv.
En stor produkt blev gasolkök
Det var vid denna tid som tillverkningen av gasolkök tog sin början och vid 1950-talets mitt sysselsatte Optimus 350 personer. Fabriken i Upplands Väsby lades ned 1983 när produktionen flyttades till Småland.
Idag används Optimus gamla fabriksbyggnader som kontor till flera mindre företag. De flesta byggnader är kvar, tyvärr revs dock den gamla vackra träbyggnaden där huvudkontoret var inrymt - för att ge plats åt en parkeringsplats. Optimus finns kvar under namnet Optimus International AB, idag teknikledande på utveckling av smidiga och avancerade fotogen- och gasolkök för friluftsliv och äventyrsexpeditioner.
Patentbrev från 1892
Apropå äventyrsexpeditioner, som kuriosa kan vi nämna att patentbrevet för fotogenkokapparater signerades den 8 september 1892 av dåvarande överingenjör S A Andrée, den man som fem år senare skulle försvinna med sin ballong "Örnen" på väg till Nordpolen. 1930 återfanns Andrées läger på Vitön och i packningen fanns fem Optimuskök. De fanns bränsle kvar i behållarna och köken visade sig fungera efter tre decennier i polarisens kyla.
Livet i fabriken
Arbetaren Holger Carlsson vid en maskin som framställer rensnålar till fotogenkök. Fotografiet är troligen taget någon gång på 1930-talet. Då arbetade drygt 300 personer på Optimus. När fabriksvisslan ljöd klockan 6 på morgonen visste man att det snart var dags att gå till fabriken. Arbetarna jobbade mellan 6.30 och 16.00 på vardagar och mellan 6.30 och 12.30 på lördagar. Tjänstemännen hade kortare arbetstid. Lunchrasten var en timma. Många bodde i närheten och gick hem och åt. Man kunde också äta i Optimus matsal kallad "Mojsen". Där åt tjänstemän och arbetare i olika matsalar. I tjänstemännens matsal var det bordsservering och här fanns vita dukar och linneservetter. I arbetarnas matsal var vaxdukar fastspikade på borden och här ställdes karotterna fram så man fick servera sig själv.
Pressarverkstaden
Här pressas detaljer till bl a fotogenkök och hänglås. I pressarverkstaden var det smutsigt och bullrigt. Det gällde att hålla undan fingrarna. Många allvarliga olyckor hände där arbetarna fick ett eller flera fingrar avklippta av de tunga pressarna. På bilden ser vi "Pressar-Olle" (Rickard Olsson-Kock) vid sin automatpress kallad "Flädermasen". Fotografiet är troligen taget någon gång på 1930-talet. Det var vanligt med smeknamn eller öknamn på folk. På Optimus jobbade bl a "Knatten, Skeppar-Lasse, Skakis, Vackra Anna och Bagar-Gustav.
"Gubben Lindby" pressar stommar till fotogenkök Axel Lindby hade jobbat mycket länge vid samma maskin. Nästan automatiskt gjorde han de olika arbetsmomenten. Han böjde sig över maskinen och smorde plåten. När pressen långsamt kom ned flyttade han undan huvudet och undvek med några millimeter att få huvudet avklippt. Ofta stod det åskådare och tittade på gubben medan de köade till toaletterna som låg alldeles intill.
Axel Lindby jobbade på Optimus redan på den tiden när företaget fanns på Kungsholmen i Stockholm (före 1908). Han följde med till Väsby och bosatte sig i ett hus på Backgränd. Fotografet är antagligen från slutet av 1930-talet.
Automatavdelningen
Vid automatsvarven tillverkades skruvar och olika runda detaljer bl a rör till brännare. Vid Optimus fanns ett tiotal sådana svarvautomater Ljudet från maskinerna var öronbedövande och det var omöjligt att prata med varandra utan att skrika i örat på den andre. Svarvarna blev nedstänkta av olja från maskinerna. Lönerna var ganska höga i förhållande till de andra avdelningarna på företaget.
Bilden är troligen tagen någon gång vid mitten av 1930-talet. Mannen längst till vänster, med vit krage, är förmannen Albin Ljung. Bredvid honom står Gunnar Lindkvist (sedermera ordförande i bl a kommunalnämnden). Mannen med mössa heter Filip Jakobsson. Till höger om honom står Olle Hansen (bibliotekarie på kommunens och ABF:s bibliotek).
Verktygsavdelningen
Här tillverkades verktyg som behövdes till maskinerna på de olika avdelningarna. Man lagade också maskiner och konstruerade nya maskiner Arbetet krävde stor yrkesskicklighet och verktygsmakarna stod högst i rang av arbetarna på fabriken. 1938 startade Optimus en lärlingsutbildning tillsammans med Metallverken. Efter en 4-årig lärlingsutbildning krävdes 3 års praktik innan man ansågs kunna jobbet ordentligt. På bilden syns (från vänster till höger) en pelarborrmaskin, en svarv och en fräsmaskin. Namnen på arbetarna är okända.
Förnicklingsavdelningen
Här förnicklades bl a behållare till fotogenkök Personerna på bilden är Georg Ålberg, Göta Zander samt en okänd arbetare. På Optimus arbetade många kvinnor. Det förekom att kvinnorna arbetade sida vid sida med männen ute i produktionen. De flesta kvinnor sysslade dock med avsyning, putsning och paketering.
Lumpslipen
Med hjälp av putsmedel och snabbt roterande tygskivor poleras fotogenköken tills de blir spegelblanka Här, liksom på de flesta avdelningar, jobbade man på ackord. Den som arbetade snabbast tjänade mest. Observera att maskinerna drevs med remmar, s k remdrift. En stor motor gjorde att en lång axel roterade. Axelledningen var placerad i taket. Från drivaxeln gick en rem ned till varje maskin. Olycksrisken var stor. Det var lätt att fastna i remmarna som hela tiden roterade. Drivremmar fanns på alla avdelningar på Optimus fram till 1930- eller 1940-talet. Då började remdriften succesivt att ersättas med direktdrift. Då fick varje maskin en egen motor.
Varorna måste paketeras ordentligt eftersom de skulle skickas långt bort
Cirka 85% av Optimus produkter gick på export. Det var främst fotogenkök och stormlyktor som var efterfrågade utomlands. Man sålde mycket till Indien, Australien, Sydamerika och Arabländerna. Eftersom varorna skulle skickas så långt var det viktigt att de paketerades ordentligt. Först förpackades varorna i mindre kartonger, ofta av kvinnliga anställda. Sedan placerades kartongerna i stora trälådor som spikades igen.
Lådorna innehåller produkter som skall exporteras till Madras i Indien och till Kairo i Egypten. Varorna skickades med järnväg från ett stickspår vid stationen eller kördes med lastbil till Frihamnen i Stockholm. Bilden är tagen någon gång i slutet av 1940-talet. Innan Optimus skaffade en lastbil körde man med häst. Optimus hade en egen häst och kusk.
Bostäder
Typiska arbetarbostäder vid Sotgränd. Husen låg ungefär där Mälarvägen går idag
När Optimus flyttade ut till Väsby 1908 var det brist på bostäder. Optimus lät uppföra många arbetarbostäder åt sina anställda. Husen som man ser längst fram på fotografiet innehöll 2 lägenheter. Det var ganska vanligt att två familjer delade på ett hus. Det fanns också större hus med flera lägenheter. Ensamstående arbetare och arbeterskor kunde bo i någon av företagets arbetarkaserner, som innehöll enkelrum.
Hyran drogs direkt på lönen. Slutade man på Optimus blev man också av med bostaden. Som Optimusanställd kunde man också köpa sin bostad, men det var inte många som hade råd med det.
Lennart Hedlund på en lånad motorcykel på gården till arbetarbostaden 23:an Nyhem
Familjen som bestod av sex personer hyrde 1 rum och kök i huset Det flesta arbetarfamiljer bodde i 1 rum och kök. Familjerna var större än idag och 4 barn var inte ovanligt. Man bodde trångt. Ofta fick några familjemedlemmar sova i köket. Vatten hämtade man vid en pump i området. Torrdass fanns på gården och tvätta sig fick man göra i en bunke i köket. Lägenheterna värmdes med kakelugn i rummet och vedspis i köket. Man hade det inte så varmt inomhus på vintern som vi har idag.
Maten lagades på vedspisen eller på ett Optimuskök. Man åt "husmanskost". Det kunde vara t.ex. bruna bönor och salt fläsk, ärtsoppa och pannkakor eller sill och potatis. Mjölk hämtade man varje dag vid gården Lilla Vilunda. (Den ägdes av Optimus och låg där Stallgatan finns idag). Man odlade potatis och grönsaker i trädgårdarna. Många hade egna höns. Vid Optimusvägen fanns en liten konsumbutik där man kunde handla mat.
Mannen i mitten på bilden är Gilbert Otterström, som var direktör för Optimus från 1909 till 1933
Direktör Otterström bodde med sin familj i en stor villa med 7 rum och kök. Till hjälp i hushållet hade familjen bl a en kokerska och en husa. Villan, kallad Susebo, finns kvar och inrymmer idag ABF:s expedition. Gilbert Otterström var en mäktig man. Hans företag ägde en stor del av marken i samhället. Han var också ordförande i kommunalnämnden från 1915 till 1933.
Bilden visar syskonen Hedlund framför arbetarbostaden "23:an" Nyhem.
Lennart, som står till höger minns följande episod från början av 1930-talet.
"Direktör Otterström brukade alltid äta nere på matserveringen "Mojsen" på söndagarna med sin son Styrbjörn, kallad Nalle. När han gick hem med Nalle passerade han biografen vid Folkets hus. Utanför biografen stod ofta några arbetarungar och hängde. Otterström, som kände varenda unge kunde då säga: - Nå Hedlund vad gör ni idag ? -Jag vet inte, sa man då. -Vi har ju inga pengar. - Jaha, sa han då och så räkna han hur många ungar vi var (det kostade 35 öre att gå på matinén.) Var det nu 10 ungar kunde han ta upp en femma och så sa han: - Jamen ta Nalle med er och gå på bio då och det som blir över det kan ni köpa godis för. Så titta han på mig och sa : - Du Hedlund, du blir en bra jobbare på min fabrik. Och så kunde han säga till alla ungar."
Nästan alla Optimus arbetarbostäder är rivna idag
Endast några få finns kvar bl a "Lagerlunda på Optimusvägen 27 (Backgränd 2).
